Urverk spel

Nu händer det saker igen!

Saker och ting är på gång på urverkspel.com. Två nya sidor har smällts upp, för kranks Evolutionens barn och för Rickards Matiné. Just det, Rickard Elimää har anslutit sig till vårt muntra gäng. Hans Matiné är det mest ambitiösa projekt vi har här och förhoppningsvis dyker det snart upp mer info. Det är ganska kaos just nu, eftersom vi håller på att försöka flytta oss till en ny server med ett nytt system för att hantera innehåll. Därför är sidorna som dykt upp väldigt temporära.

Förhoppningsvis kommer vi med det nya systemet att alla vara ansvariga för våra egna sidor, vilket innebär att uppdateringar kommer att bli betydligt vanligare. Jag är inte säker på huruvida jag kommer att ta upp bloggandet igen, men jag har en intressant sak jag vill skriva om och jag vill även posta det jag skrivit om improvisation. Eventuellt kommer jag att försöka skriva rent och samla ihop de artiklar jag skrivit till någon sorts helhet.

Men i vilket fall som helst kommer urverkspel att kicka igång igen, även om ni kanske får stå ut med en ful sida innan vi fixat till den nya designen som kommer att behövas.

Speltestare sökes till Utpost

Det här är anledningen till att jag inte postat så mycket på sistone. Jag har jobbat hårt med Utpost och nu är det klart för externa speltest. Speltestdokumentet är så gott som klart, så nu är jag redo att ta emot speltestare. Om du vill vara en speltestare till Utpost, eposta mig på simon snabel-a urverkspel punkt com eller svara här i kommentarerna med en epost-adress som jag kan skicka dokumentet till. Dokumentet kommer att skickas inom en vecka.

Om du är intresserad av att speltesta men inte har tid riktigt ännu kan du gott vänta ett tag. Med stor sannolikhet kommer jag att korrigera det första dokumentet efter feedback från den första omgången speltest och sedan skicka ut ett nytt (kanske med riktig layout och några illustrationer, också!), så vill du vara med på den andra omgången istället (i slutet av sommaren, antagligen), så går det alldeles utmärkt.

Spelledarfärdigheter: berättelsevävande

Tredje installationen av min serie om spelledarfärdigheter behandlar berättelsevävande.

Slappna av

Nummer ett. Slappna av. Känn ingen press. Rollspel skall vara roligt, och om du har prestationsångest så är det inte det. Du är inte en underhållare. Det är inte ditt jobb att roa spelarna, om du nu inte får betalt för det du gör. Så om det inte blir fantastiskt varje gång, vad gör det? Du satte dig ned med ett gäng vänner och snackade en stund, och det finns värre sätt att spendera en söndageftermiddag. Dessutom är berättelsen inte allt och du bör vara aktsam för att låta korrekt dramaturgisk uppbyggnad komma i vägen för andra saker som kanske är viktigare.

Planera för ett slut

Vad är det vanligaste felet spelgrupper gör när det gäller berättelser? De låter aldrig kampanjerna få bra slut. På något sätt har standarden blivit att man sätter igång med en kampanj och sedan spelar tills det inte är roligt längre, tills kampanjen tappar luften, rinner ut i sanden och liknande metaforer. Men vi är bättre än så. Du och jag, vi ser till att varje kampanj har ett slut värdigt den fantastiska historia vi har skapat. Eller hur? Och nu talar jag inte om "Oj, nu håller kampanjen på att dö ut, det är bäst vi knyter ihop säcken" utan om "Nu så! Alla trådar pekar mot slutet! Nu gäller det! Fullt ös!". Och det åstadkommer vi genom att planera för ett slut.

Observera att jag säger "planera FÖR ett slut" och inte "planera ett slut". Vi måste inte bestämma oss för vad slutet skall bestå i för att kunna planera för det. Det räcker till stor del att vi ser till att efter ett tag sluta introducera nya trådar och istället börja knyta ihop de som finns. Har du saker som har lämnats oavslutade? Bind ihop dem!  En berättelsetråd som aldrig får sitt avslut ger en bitter eftersmak. Våga avsluta kampanjen. Vill ni trots allt spela vidare med samma rollpersoner efteråt (varför vill ni det? Det finns ju oändligt många häftiga historier därute och en massa nya spel att prova på!) så är det bara att göra en "uppföljare".

Avsluta med avslutat klimax eller cliffhanger

Nå, ovanstående gäller för avslutningen på en kampanj. Hur är det med avslutningen på ett spelmöte? Tja, många gör samma misstag där som i kampanjer. De låter spelsessionen fortsätta och fortsätta tills alla är trötta och spelet börjar lida, och till slut avslutar de spelmötet helt slumpmässigt, för att alla sitter och gäspar. Illa. Nej, leta istället efter bra avslutningar och bryt hellre för tidigt än för sent. Vi känner ju igen bra avslutningar -- vi har sett dem otaliga gånger på tv. Vi har klimax, när vi just fått se något häftigt som knyter ihop en del av historien. Då har vi någon liten scen efter det, som visar hur saker har förändrats av klimaxet, och sedan slut. Vi har också klassiska cliffhangers, när vi just fått reda på något spännande eller när det ser riktigt illa ut för våra hjältar. Det är också ett utmärkt ställe att avsluta på. Ett väldigt dåligt stäle att avsluta på är när man nyligen har introducerat en ny berättelsetråd. Bryt hellre innan det och introducera den nästa speltillfälle (fast det skadar ju inte att ge en liten hint och en försmak så att ni har något att se fram emot).

Tänk i scener

Jag vet, rollspel är inte film, men det är inte bara film som har scener. Böcker har scener. Muntligt berättade historier har scener. Scener är något integralt för berättelser och de är definitivt något vi bör utnyttja i rollspel. Faktum är att rollspelare redan använder scener, fast inte på ett medvetet sätt. Vi säger "Ni kommer fram till den lilla staden just som morgonljuset börjar strila fram genom molntäcket". Det är att sätta en ny scen. Men man kan göra en hel massa intressanta saker med scener, så använd scenerna medvetet. Här är ett par sätt du kan använda scener på:

• Spola över det ointressanta. När Frodo och gänget skall ut på äventyr, får vi se dem köpa den utrustning som de kommer att behöva? Knappast, det hade varit tråkigt. Använd scentänket för att hoppa över händelser som inte är intressanta. Om du inte hade tänkt att butiksinnehavaren skall komma att spela en viktig roll, behöver vi verkligen se hela interaktionen med henne? Nej, spola vidare och kom till de smaskiga bitarna.
• Jobba med delad rollpersonsgrupp. Många tvekar inför att dela upp gruppen, och det begränsar kraftigt de berättelser man kan spela. Effektiv scenklippning gör att det slipper bli tråkigt, eftersom man slipper vänta så länge.
• Klipp fram och tillbaka mellan olika scener medan handlingen fortgår.
• Om du använder ovanstående tips kan du dessutom klippa från en scen för att skaffa dig själv mer betänketid eller för att betona något som just hänt. Rollpersonen har just fått reda på den hemska sanningen. Klipp till en annan rollperson, som går i den mörka skogen ... Detta ger också spelaren betänketid när hon behöver fatta viktiga beslut.
• Det finns mycket mer att säga om scenarbete, och det kanske jag kommer att göra någon gång. Återblickar, framtidsvisioner, parallella händelser med andra personer, kontextualisering ... listan kan göras lång.

Knyt ihop berättelsetrådarna

Jag har redan skrivit om detta, men det tål att påpekas som en av sakerna du bör göra. Om du har flera parallella berättelsetrådar, knyt ihop dem. Låt inte berättelsen spreta iväg åt en massa olika riktningar. Försök att hålla den tajt. Den behöver inte vara laserfokuserad som en film, där allting strävar åt samma mål, men den bör se till att allting har att göra med allting annat, om än genom långa relationskedjor. Inga saker bör vara helt orelaterade. Jag har skrivit om hur du kan åstadkomma detta i den här artikeln.

Se till att konflikterna handlar om något

Okej, det här är viktigt. Det viktigaste jag har att säga i den här artikeln, så jag sparade det till sist. Se till att konflikterna handlar om något och att detta något knyter an till rollpersonerna. Slumpmöten är en hemskt, hemskt dålig sak på grund av detta. De har inget syfte; de handlar inte om något. Men jag talar inte bara om konflikter som i "strider". De flesta berättelser har en central konflikt som handlingen kretsar runt. I rollspel inträffar ofta att denna konflikt är helt orelaterad till rollpersonerna, eftersom man jobbar efter samma modell som färdigskrivna äventyr publicerade helt utan kännedom om vilka rollpersoner som skall spela dem (det här är anledningen till att du aldrig bör spela färdigskrivna scenarion utan kraftig modifiering, om de inte kommer med färdiga rollpersoner). Rollpersonerna anlitas av spelledarperson A och hela berättelsen kretsar kring dennes konflikt med spelledarperson B. Vad har detta att göra med rollpersonerna? Ingenting! Men om en av rollpersonerna tidigare har varit anställd av spelledarperson B, som behandlade henne illa och som rollpersonen håller ansvarig för hennes väns död, så handlar konflikten plötsligt om rollpersonens uppgörelse med sitt förflutna. Genast mycket bättre. Eller om en rollperson sympatiserar med B men erbjuds mycket pengar av A. Eller något annat sätt att knyta ihop händelserna med rollpersonerna.

Sådärja, nu kom den till slut. Vi ses i del fem!

Senaste nytt från Simon

För det första: jag är inte död, och det är inte Urverksbloggen, heller. Min internetuppkoppling har dock varit död och begraven ett bra tag, men nu är den uppe igen, förhoppningsvis med nya zombiekrafter som gör att den blir svårare att döda en andra gång. Nästa del av serien om spelledarfärdigheter är färdigskriven sedan länge och komer att läggas upp senare under dagen.

Ny Urverksmästare: Christoffer Lindström

Så, jag känner mig fortfarande nyligen uppvaknad till en hobby som jag trodde jag lämnat för en herrans massa år sen. Det var självklart lite trevande försök med Drakar och Demoner som blev öppningen för ett par år sen, men det tog inte lång tid innan jag började se mig om och hittade andra spel som gjorde att de trevande försöken istället blev en nyförälskelse till rollspelshobbyn.

När det kommer till regelsystem har jag inga preferenser vad gäller regeltyngd, men om jag känner mig själv rätt är jag allt för bekväm för att få för mig att skapa ett regeltungt spel. På grund av vilka berättelser jag tenderar att uppskatta är jag oerhört förtjust i regelsystem som uppmanar till kamp mot hinder och begränsningar, där motgångar ger något tillbaka och inte bara resulterar i en nedåtgående spiral. Slutligen gillar jag spel som har berättelsen i fokus. När alla satt sig ner runt spelbordet och tärningarna har börjat rulla och regelmekaniken tillsammans med spelarna för berättelsen framåt, det är då den här hobbyn är som mest magisk.

För stunden är jag i färd med att starta speltest av spelet Best Days of Our Lives, ett spel om utsatta ungdommar, deras mål och drömmar. Mer information om spelet kommer framöver.

Spelledarfärdigheter: kreativitet

Ursäkta att det tagit så lång tid att få fram den här artikeln. Jag har haft den på datorn länge, men jag är inte helt nöjd med den. Tyvärr kan jag bara konstatera att den inte blir bättre. Har ni bättre tips än de jag föreslår här, ge dem gärna i kommentarerna.

Kreativitet är svårt. Visst, många -- kanske till och med de flesta -- spelledare lockas till spelledandet just för att det ger dem en möjlighet att utnyttja sin kreativitet, så det här är en färdighet de flesta av oss behärskar hyfsat. Och tur är väl det, för det är också den färdighet som är svårast att lära ut. Kreativiteten är alltså, i det sammanhang jag talar om den nu, färdigheten att komma på relevant och intressant information att vidarebefodra till spelarna. När du kommer på en riktigt intressant plot twist eller hittar ett sätt att få in hela gruppens flaggor i en enda händelse, då har du utnyttjat din kreativitet till max.

Spelledarfärdigheter: entusiasmering

Entusiasmering: förmågan att få ens medspelare att känna entusiasm. Vissa av oss har haft turen att få spela med en spelledare som behärskar konsten väl. Det ger oförglömliga spelsessioner, oavsett om scenariona egentligen är ganska endimensionella. Har du turen att vara en av dessa gudabenådade spelledare så avundas jag dig. Jag är det inte, men jag skall göra mitt bästa för att berätta om de läxor jag lärt mig som har förbättrat min förmåga under åren. För det är en färdighet, och som sådan kan den förbättras.

Spelledarfärdigheter: kommunikation

Kommunikation är grundbulten i en spelledares repertoar. Mycket av de andra färdigheterna måste vila på en stabil grund av kommunikation, och väldigt många problem inom rollspel beror på dålig kommunikation i spelgruppen. Den här artikeln talar endast från spelledarens sida, men naturligtvis är kommunikation en färdighet som bör finnas hos varje spelare runt bordet. Nåväl, ta och titta på följande ganska vanliga situation, taget från ett valfritt skräckrollspel:

Rollpersonerna undersöker ett gammalt hus och spelledaren har förberett ett läskigt monster som skall skrämma skiten ur dem. Monstret hoppar fram och spelare A säger: "Jag drar min pistol och sätter en kula i huvudet på den!"

Spelledaren blir sur. Spelaren rollspelar ju inte! Det är ett jätteläskigt monster, och hon borde bli skraj av det! Spelledaren meddelar att spelaren måste slå på skräcktabellen, och rollpersonen blir paralyserad av skräck. Spelaren tycker att spelledaren inte låter henne spela sin rollperson utan tar över och kontrollerar hennes handlingar, och ingen har roligt.

Spelledandets fem färdigheter

Nu är det dags att bli teknisk igen. Jag kommer oundvikligen in på teori i den här bloggen, verkar det som. Idag tänker jag sätta igång en tankekedja om spelledande och de olika färdigheter en god spelledare behöver, om hennes mål med spelledandet ungefärligt överensstämmer med mina.

Kontraster

Kontraster driver historier. Från Don Quijote och Sancho Panza till Han Solo och Obi-Wan Kenobi kan vi hitta kontraster som en pådrivande faktor i berättelser. Och det bör vi naturligtvis utnyttja som rollspelare.